Nytt blogginlägg

Sök vårdlinjen, då får du alltid jobb! Det var min pappas råd till mig då jag ej kom in på den linjen "jag ville".

Jag var 16 år och visste inte vem jag var. Mitt förstahands val var ekonomisk linje, då mina föräldrar jobbade med ekonomi. Det var en självklarhet att gå deras spår.

Jag hade aldrig riktigt funderat på vad jag verkligen ville. Ingen hade frågat mig, "vad ger dig glädje?" Vad skulle få ditt hjärta att sjunga? Så klart att dem inte gjorde det, för den frågan hade dem aldrig fått eller ställt sig själva.

Jobb var något man var tvungen att ha och då tänker man logiskt, man tänker att man väljer ett yrke där man alltid får jobb, oavsett om det ger mig glädje eller inte. För ett jobb ska väl inte vara roligt?

Jag följde min pappas råd, det gjorde jag oftast för han visste bäst. Han var min pappa, jag älskade och såg upp till honom. Jag var van att göra som han sa.

Så jag sökte in på vårdlinjen. Tyckte jag det var roligt att tömma bäcken och vårda människor? Jag kommer inte ihåg, men glädjefullt var det inte. Men jag såg något annat. Jag såg sjuksköterskorna. Vackra, stiliga kvinnor som stod i korridoren och pratade med läkarna, som oftast var män på den tiden.

Att vara sjuksköterska såg så glamoröst ut, de pratade med läkarna och de fick deras uppmärksamhet. Jag minns så väl, jag har bilden i mitt huvud, när jag bestämde mig " jag skall bli sjuksköterska" och så blev det.

Jag kände mig viktig! Jag fick läkarna uppmärksamhet och de kom till mig och frågade saker. Ingen i hela mitt tidigare liv hade frågat mig om råd och om min uppfattning, jag kände mig sedd och viktig.

Jag till och med träffade en läkare som blev kär i mig. En läkare!! Oj!! Han var dessutom äldre än mig. Vi flyttade ihop. Men efter några stormiga år, för mina förhållanden har alltid varit stormiga, flyttade jag. Eller rättare sagt, flydde jag. För jag trodde att det var det jag behövde göra för att komma bort. Inte lugnt och stadigt säga att nu väljer jag att lämna detta förhållande för jag vill välja mig själv, nej det beteendet hade jag inte än.

Så jag flydde. Men vad ska jag göra när jag flyr? Jag flydde till en ny stad, en ny stad innebär att jag måste byta jobb, vad ska jag göra nu? Någon på mitt gamla jobb sa att hon skulle bli barnmorska. Barnmorska? Jag hade knappt ingen aning g vad en barnmorska gjorde, jag hade jobbat med avancerad kirurgi.

Men ville hon bli barnmorska så var det säkert bra. Så jag sökte in på barnmorskeutbildningen och kom in. Redan första veckan kände jag, nej!!! Detta är inte för mig! Men alla andra älskad det, och vad var det för fel på. mig som inte gjorde det? Så jag gjorde som jag lärt mig, jag tryckte undan mina känslor och stannade kvar.

I många år ville jag lämna yrket, men vad skulle jag göra istället? Jag kunde ju inget annat? Så jag stannade kvar och jag försökte tänka ut en lösning. För det är så jag är lärd. Tänka, tänka och tänka logiskt. Vad är lättaste vägen ut? Och den lättaste vägen var att stanna kvar och inte göra någon förändring. Jag hittade istället ursäkter för att slippa ta tag i det.

Och det gjorde att jag kom längre och längre ifrån mig själv. Jag var inprogrammerad att inte lyssna. Att inte ta mig tid för stillhet och meditation. Att inte lyssna på mitt hjärta.

När vi inte stannar upp och lyssnar på hjärtat, utan kör på så vet vi till slut inte vad vi vill.

Det var efter mitt andra spruckna äktenskap som jag kom i kontakt med en coach, då hade jag gått i olika sorter terapi under åren och det hade aldrig hjälpt mig förstå mig själv, men i coachningen fick jag lära mig förstå mina mönster.

Varför jag hade slutat lyssna på mig själv. Varför jag hade lämnat mig själv kvar på golvet i mitt barnrum. I mitt rum där det fanns en flicka som var kreativ, som älskade att skapa. Som skrev böcker, teaterpjäser och lekte drama med sina dockor. Men som hade lärt sig att lyssna på andra och inte sig själv.

Så där, mitt i processen upptäckte jag mig själv. Jag hittade hem till mig, till min inre längtan och glädje. De sa att jobb är något som ska ge en glädje..

Och då bestämde jag mig för att detta vill jag hjälpa andra förstå. Att förstå sin mönster, att förstå varför man skapat det liv man lever och hur man istället skapar det liv man längtar efter. Och det ger mig glädje, glädjen när kvinnan säger " Tack för att du får mig att förstå mina mönster" för det är då vi kan välja nytt.

För du är skaparen av ditt eget liv. Om du väljer att lyssna på andra istället för dig själv så är det ett val. Som barn har du inget val men som vuxen har du ett ansvar för dig och de val du gör.

Så idag hjälper jag andra att hitta hem, jag coachar. Och störst av allt, jag ska skriva i en bok. Jag ska skriva i Kathleen Cameron´s bok " My manifestet life 2". Det var mitt hjärta som ledde mig dit, det viskade "detta vill jag" men törs jag? Men viskningen var högre och jag vågade lyssna på den.

Hur ser ditt liv ut? lever du det liv du önskar? Ger det dig glädje eller är det fullt av måsten?

Om du lever som jag gjort, vad säger ditt hjärta om du skulle stanna upp och lyssna. Viskar det? Skriker det?

Kan du höra det?